Lorraine ♥ internet

Jag erkänner, jag har inte direkt varit så inne på miljö förut. Jämfört med många så är jag nog inte det så mycket nu heller, men skillnaden är att jag nu i alla fall gör det lilla istället för att inte göra någonting. Givna saker som att inte slänga glas, metall eller annat dumt i de vanliga soporna, tänka efter lite mer kring mer av det jag köper (i dagsläget ganska duktig när det gäller hud- och hårvård, köper det mesta hos The Body Shop), inte köpa en miljon platspåsar utan använda en tygpåse istället (även om jag inte kan hitta min finaste nååånstans). Det lilla, inte så svårt. Right?

Mycket rolig kampanj av Ledarna där min LinkedIn-profil omvandlas till en spännande film om karriär och framtid! En av tankarna med det här (läste på lite) är att man själv ska bli lite boostad och tycka att man är bra – och ja, ledarna, det funkar! Kände mig himla duktig och stolt efter att ha sett filmen om moi. Och väldigt kul att just Ostindiefararen Götheborg kom med som extrainfo eftersom jag faktiskt var med och seglade på detta fantastiska skepp för ett par år sedan!

Jag har alltid haft en ambition att läsa mer än jag gjort, men ofta har det prioriterats ner på grund av helt, givetvis, giltiga anledningar. Som att när man pluggar så hinner man bara läsa kurslitteratur. Eller som att man inte orkar läsa på kvällarna när man jobbar mycket. Så jag har läst på semestern. Men efter årets sommarsemester kände jag inte för att vänta till jul innan jag läste nåt igen. Så jag tog hjälp av Sanna, som jag nu på eget bevåg har utnämnt till min bokcoach. Så fort jag läst klart en bok nu så konsulterar jag min coach om vad jag borde läsa härnäst.

Hittills har jag läst Alkemisten och Elva minuter och läser just nu Busters öron. Det blir spännande att se vad som står på tur efter det!

I fredags firade Sanna, Susanna, Jenny och jag att vi känt varandra i hela tre år! Det var den 26 augusti 2008 som vi för första gången satte oss i skolbänkarna på Medieinstitutet.

Jag minns Jenny som den matbloggande bullmamman, men idag är hon mer av gängets hårt arbetande och auktoriserade partykvinna. Susanna var den välutbildade journalisten, idag hon som säger saker som är så galet mycket roligare än hon själv förstår och bjuder på hejdundrandes balleinvigningar. Sanna med författardrömmarna och som gillade rödvin och combat, som fortfarande har samma drömmar och faiblesser men som lagt på ett stort lager wordpress och rövskak.

Det hela tog fast form när vi på våren 2010 åkte på weekendresa till Amsterdam. Fantastisk resa och minnen för livet!

Vi har alltid löjligt kul när vi ses (som när vi åkte berg-och-dal-bana i mitt kök), men som de social media addicts som vi är så har vi nästan lika kul även när vi inte ses IRL. Som när vi roade oss en söndag med att battla IRL-smileys. Självklart har vi ett par Facebook-grupper, hemliga projekt, ett twitterkonto, delade Googgle docs, en SMS-grupp osv.

Vi kommer att ta över världen, bara så att ni vet.

Jag brukar inte direkt gå bananas över att köpa tamponger i vanliga fall, men häromdagen ramlade jag över Moxies! En ljuvlig liten randig och rosettförsedd kartong innehållande två urgulliga runda plåtburkar med, ja, tamponger i. Allt pryds av snirklig skrivstil och rosetter. Det var nästan för mycket för en förpackningsjunkie som mig och jag ägnade i stort sett hela kvällen över att förtjusas över hur söta de var!

Då har den tredje och sista veckan på semestern också blivit söndag. Den här veckan har jag för andra året i rad dansat på Bounce Summercamp, vilket var fantastiskt roligt och en härlig kickstart för att komma igång med höstträningen. Mer om campet finns i min dansblogg.

Förutom de tre timmar per dag som ägnades åt faktisk dans och timmarna omkring det med stretching, äta rätt och så vidare har jag passat på att hänga med min danskompis och röja ur massa skräp från mitt förråd.

Veckan avslutades med en helg i Blekinges skärgård och #sswc.

För egen del var det mest givande att träffa folk som jobbar inom samma område och stötte på samma typ av problem och tillsammans kunna diskutera lösningar. Jag gillade speciellt Micke Kazarnowiczs tanke som ponerade att vi alla jobbade på samma bolag och att detta var en internkonferens där man träffades över avdelningsgränser vilket skulle göra det lättare att kanske lyfta luren eller skicka ett mail efteråt. Att vi nu inte gör det spelar ju egentligen ingen roll, man har utökat sin nätverk med likasinnande och det är guld värt. Att sitta på bryggan, vid lägerelden, titta på när det hoppades från dödsklippan eller svettas tillsammans på ladans dansgolv var inte helt fel det heller!